| Tryckerier.
I period I anlitades minst ett 20-tal olika tryckerier.
Anlitade tryckerier har varit svårt att klarlägga. En del ?-tecken
återstår.
Konstnärer.
Många kända namn finns med bland de 75
konstnärer, som skapat bilder till blanketterna i period I. Flera av
de mest populära blanketterna är nytryckta men har fått nya
nummer (se ovan). De nytillkommna skaparna redovisas också
ovan.
Att sända Lyxtelegram 1960. Den som omkring 1960 gick in på en telestation kom till "Allmänhetens
rum". Där fanns oftast telefonkataloger, kanske i ett ställ med alla delar
över hela Sverige. Där fanns en eller flera telefonhytter, där man kunde beställa och
ringa samtal. På de minsta stationerna fanns det en liten lucka, och på de större
ett antal luckor, varav oftast en var avsedd för telegram. På en del platser talade man
genom luckan, och på andra öppnade expeditören densamma, och då kunde man ju se de
tjänstgörande damerna och det de sysslade med. Telegrafexpeditör var liksom telefonist
ett typiskt kvinnoyrke. Telegrafverket var för övrigt det första statliga verk som
anställde kvinnor.
Man fyllde i en blankett (Telegramoriginal Bl. nr 201) med namn och adress på
mottagare, samt avsändare. Så gällde det att försökte åstadkomma ett rim, som
klarade sig igenom censuren. Bröllopstelegram som började "Hej hopp under filten
etc. var ännu inte att betrakta som rumsrena. Det hette att innehållet ansågs vara
sedlighetssårande. Vad säger dagens reportrar och "Stand up comedian" om
det ? Därefter ringde man på den lilla knappen för att göra tjänstgörande expeditör
uppmärksam på att något var på gång. Expeditören tog emot blanketten, kontrollerade,
censurerade, räknade ord och tog betalt. Man kunde även få ett kvitto på betalningen
av telegrammet. Kallad Form. nr 258.
Betydligt vanligare var dock att ringa in telegrammet. Då skrev expeditören ut detta
på Bl. 202b. På denna fanns en liten ficka i vilken det satt ett hålkort, vilket sedan
gick till debiteringen. Dessa hålkortsblanketter användes troligen endast på de större
stationerna. De flesta blanketter har bytt utseende och nr flera gånger och t.ex. kom den
sistnämnda att heta A 710 0202/06.
Telegrammet sändes nu per telex, senare via Atesto, en stordator, som fördelade
telegrammen till rätt ställe i hela Sverige. De flesta ringdes emellertid till
närliggande station. De som var sända på telex, togs emot på långa pappersark,
rullar, som revs av med en speciell avrivare. Därefter skrevs telegrammet ut på begärd
Lx-blankett enligt gällande bestämmelser, stämplades och lades i ett speciellt kuvert,
på vilket det stod TELEGRAM. Dessa kuvert har också ändrat utseende och storlek flera
gånger.
Telegrambudet tog nu hand om kuverten och distribuerade dem till mottagaren. Cykel var
det vanligaste transportmedlet. Moped förekom på vissa orter med större inslag av
landsbygd. På en del platser skötte Taxi distributionen. Det hände också att
Telegrammet postades, oftast efter att ha blivit uppläst i telefon, vilket ju inte
var tillåtet från början.
Ungefär så här kunde det gå till på 1960-talet.
|